Med en bakgrund inom design, inredning och produktdesign och ett liv präglat av kreativt sökande, är Patricia Trambevski en konstnär som genom skulptur hittat sitt djupaste uttryck. Nu inleder hon samarbete med TRES PR för att dela sitt konstnärskap med en större publik.
 

Allt började tidigt, men utan tydlig riktning. Redan som barn påbörjade Patricia kreativa projekt som ofta väckte frågor snarare än svar. "Vad är det där? Vad ska det bli?" var återkommande kommentarer från omgivningen. Själv visste hon sällan, det bara hände. Ett av de första projekten var makaronsmycken målade med nagellack i flickrummet, där hon förlorade sig i färg och form.

Drivkraften att skapa fanns där, men det saknades mål och struktur. Först i tonåren, med en vän som introducerade henne till den kreativa världen på riktigt fick processen en riktning. Hon sökte till textil- och designgymnasium, vidare till Borås, och hamnade sedermera som produktdesigner - ett oväntat steg som åter förde henne tillbaka till det skulpturala tänket, nu i tredimensionell form. Men något skavde. En känsla av att aldrig riktigt nå dit. Att aldrig känna det där mytomspunna tillståndet av kreativt flow fullt ut. 
 

Sökandet efter det tillståndet blev till en livslång drivkraft, en längtan efter att bli ett med det man gör. Men prestationsångest och inre självkritik stod ofta i vägen. Patricia beskriver det som ett inre skav, en press att skapa något som matchade bilden i huvudet, som gjorde att njutningen i det kreativa arbetet försvann. 

"Jag vägrade att acceptera att den där inre rösten, det där hemska, skaviga självpratet skulle få förstöra det jag värdesatte allra mest i livet."

Vändpunkten kom oväntat, som en viskning: en inre dragning till lera. Trots att hon knappt arbetat med materialet tidigare, växte impulsen till ett vrål. "NU KÖPER DU LERA." Det som började med en självtorkande variant från bokhandeln växte snabbt till ett maniskt skulpterande i varje vrå av vardagen: hemma, på kontoret, på landet.

Hon gav sig själv ett löfte: ett år av skulpterande. Inte för att visa upp något. Inte för att prestera. Bara för att hitta tillbaka till den kreativa kärnan och se vad som fanns bakom prestationskraven. Ett år blev tolv. 

"Det var här den djupa, introspektiva perioden verkligen tog fart. Jag gjorde leran till mitt verktyg och samtidigt mitt test."
 

Skulpturprocessen blev ett laboratorium för inre transformation. Hon fördjupade sig i historia, mytologi och människans psykologiska utveckling. Samtidigt utbildade hon sig hos etablerade skulptörer, bland annat en mentor som blev avgörande för hennes tekniska och mentala utveckling.

"Skulptur är fostrande", sa hennes mentor – en insikt Patricia nu fullt ut omfamnar. "Jag har insett att det kräver tålamod, ödmjukhet och envishet. Det är att kämpa med tvivel, gå vilse i återvändsgränder och sen hitta ut igen."

Resultatet blev Metamorfos – en serie med tolv skulpturer, där varje verk representerar ett steg i hennes egen utveckling. Formerna, linjerna och materialen, stengodslera, alabaster, gipsslera, vittnar om den långa, inre resa som lett henne hit.

"De blev en spegel av min egen metamorfos, min egen förvandling. Varje skulptur har en historia om mänsklig inre transformation."
 

I många år visade Patricia inte sina skulpturer för någon. Hon ville skydda sin process från yttre press. Men till sist tog hon steget att ställa ut. Försiktigt, men målmedvetet. Idag arbetar hon aktivt med att hitta balans mellan passion och praktik, och drömmer om att hennes skulpturer ska få möta människor i vardagen.

"Mitt mål är att ha en intressant process med det kreativa arbetet, att kunna inspirera andra med mitt sätt att arbeta på. Hur man kan skapa mer plats för kreativt arbete i livet, hur man kan jobba med sin kreativa utveckling. Framförallt drömmer jag om att skulpturerna ska få exponeras i olika miljöer och på platser där folk får möta dem i sin vardag. Där skulpturerna blir något som förundrar och väcker något i betraktaren, och som för dem närmre sina hjärtan."